Jag är stjärnstoft och drömmar en porlande bäck dimma över heden en tid då bara fötter sjönk ned i jorden och astralkroppen färdades obehindrat. Sex månader att bygga ett kabinett av fragment Hur vet man vad som var jag och vad som är du? Spelar det ens någon roll nu? Jag är ord utan handling sanning utan konsekvens endorfin utan oxytocin ett klippkort till nuet och känslorna med avgång närhelst det passar. Sexton år att bygga ett torn av saknad Hur vet man vad som var då och vad som gäller ännu? Spelar det ens någon roll nu? Jag är hel men ranglig tillfreds men törstig komplett med plats för mer ett skott som letat sig upp mot solen en lax som simmat uppströms mot leken. En livstid att bygga en tillvaro av vad som gavs Hur vet man vad som satt ihop och vad som var itu? Spelar det ens någon roll nu? Jag är orkanens öga närvaron i frånvaro motsägelse och symbios Jag känner Jag lever Jag är här och jag är nu. Din tur. Vem är du?

Jag packar väskan med drömmar, och mer längtan än det finns plats för. Stoppar ned julafton med barnbarnen, och långa skogspromenader i samspråk. Jag packar väskan med kärlek, lämnar sorg och plikter kvar. Hämtar nakenbadet i sjön, och en skolavslutning i juni. Jag packar väskan och löser biljett till föreställningen om vårt liv. Lämnar alla om och kanske kvar och ger mig av.

Jag stal ett foto och en bit av din själ Sa att jag inte behövde något lögnare och tjuv tar och försvinner Kommer tillbaka för mer ger och ger och ger Ge mig mer! Jag vet inte längre Vad som är upp och ner Tror inte... jag kan... komma... mer... Mer... MER!

Vågar inte ens drömma förbjudet, så förbjudet att vandra i tanken med hänförda händer över... Kom tillbaka! Stanna här får inte sväva för långt inte färdas till kroppen där eldar tänds dssss så hett

Det känns liksom koncentrerat i en punkt och i hela kroppen samtidigt Som renaste lycka flödar i vågor från bröstet ut i fingertopparna, ut, ut i världen Ned i marken längsmed bergets rötter ned, ned i jorden till själva kärnan 5000 grader Vi tar oss ett dopp.

Förgivet Hör skogarna i norr stolta tallar Känn deras doft aldrig för givet Från en fågelsång till nästa (vingars flykt) Varje ton den sista håller andan Ej för givet men hoppet (fatta eld) skallar över fjället förgivet för givet Inte en ton är given andas (nu)

Uppvaknandet är religiöst Jag gör en snöängel i gränsen mellan civilisation och natur "Min nåjd," tänker jag och faller, faller bakåt i barndomen med de ensamma stunderna i naturen mitt väsen ett med allt omkring Den här kärleken som väckts är till allt

Din hud mot min en längtan från förr en längtan jag trodde aldrig skulle bli min igen Jag var klar med det fysiska här i jordelivet, för jag hade glömt av att det finns kontakt som sträcker sig utanför kroppens gränser. Jag har älskat så oerhört i mitt liv, rört vid så många sinnen i glädje men endast en gång fick jag andaktsfullt gåvan att röra vid en själ. Att blott andas tänkbarheten att få dansa igen...

Jag väntar som vore det 2005 och du var en främling på Lunarstorm Jag väntar i enrummaren med våningssängen, där jag levde med sambo på distans, långt innan videosamtal var en grej. Mitt armbandsur vibrerar, men det är bara en fånig applåd från en robot som noterat att jag väntat fram och tillbaka tiotusen gånger idag. Skrattar tevattnet ditt på morgonen, lyser stjärnan på din himmel än? Allt är möjligt så länge vi andas och det vi aldrig hade är nåt av det vackraste jag har.

en minut till av med- vetande är för mycket mot- arbetande min hjärna, fast den säger den gör vad den ska, att det är jag som motarbetar den mot bättre vetande

jag slår på musiken jag vaknade upp i en outhärdligt lång räcka vardagar sen sist. och ändå härdade jag ut denna kropp som inte vet bättre.

Dr K har på sig peruk och lösskägg och pratar med fejkad indisk brytning. Han leker guru och även om prostataskämten inte är min grej, så har jag roligt. Så ringer en kvinna in, och något magiskt händer. I sitt fåniga skägg som hela tiden glider av, frågar Dr K om samtycke till att inte dra fler sexskämt. Jag blåser av en säkring i hjärnan (denna kombination av empati och kommunikation!) och kvinnan skrattar lättat. Boendestöd bad mig fylla i vem de ska kontakta om något händer mig men jag lämnar rutan tom.

Vänner, vad står på Hur har ni det? blev vi alla lämnade ensamma med ett 10-pack munskydd vi använde ett av när vi tog första dosen? Ödsliga tvårummare upplysta av Netflix, jeans och mat som inte skakats ur en burk lika långt borta som skratten och meningen med nått alls. och vi trodde att vi hade tur.

Dansa, Fru Haiku, för det som aldrig var. Dansa för kärleken och männen, dansa för hjärtat som älskat utan hejd. Även om stegen är trötta stegen är trötta. Dansa för Poeten och livet som det blev. Dansa för barnen och friden, dansa för lugnet efter stormen. Gåvan var att försvinna var att försvinna. Dansa, Fru Haiku, drottning över aska. Dansa på ditt livsverk, dansa på kalhyggets ensliga knotor. Arvet ditt: stoft och spillror stoft och spillror. Sjung för Fru Haiku, om det vackraste hon känner. Sjung om kärleken och elden, sjung om kampen, drömmarna och orden. Sjung! Sjung Fru Haikus sång Fru Haikus sång.

Vinden sliter i mitt hår Herr Poet dansar i den Virvlar mellan fingertopparna (Fru Haiku ropar hans namn om) (och om igen) In i kylan. Korten på bordet, stenen mot hjärtat Narren, solen, den lekande laxen. Fem sju fem, min vän Inuti fortsätter ropen, utanför hör jag din röst, den är äldre och mitt hjärta hoppar över ett slag. Min poet från en annan tid då vinden var vildare och elden var skärskeld. Korten på bordet och mitt hjärta stannar en stund av hon, från det förflutna Fru Haiku, min vän, är du här du med? Vinden sliter i fönsterglaset. Min musa, min nåjd, min poet – jag hör dig.

Broder, sänk din hand jag kan inte ta emot den jag älskar dig och vet att du vill väl men du vet inte hur tung jag är